Tittar på Diana och Charles bröllop och drömmer tillbaka till det ljuva 80-talet. Jag hade klippdockan från Året Runt huuuuuuur länge som helst. Skulle inte förvåna mig om den finns kvar någonstans i källaren hos Mamma Mu. Klänningen var egentligen inte så fin som den borde ha varit men för mini-versionen av mig så var den en dröm. Så skulle jag också se ut när jag gifte mig...
Historierna från 'vanligt folk' är helt underbara! Mannen som berättar om sin skada och att han tittade på bröllopet i en hög på golvet och som fick ringa läkare när Diana hunnit uppför halva altargången... Sanslöst!! Måste ha varit en upplevelse att vara där, se det man kunde se och sen lyssna på allt i radion. Tragiskt hur det slutade dock. De såg faktiskt inte särdeles lyckliga ut där heller. Hm. Är det inte lite tragiskt att Diana önskade samma psalm till sin begravning som sjöngs när de gick ut från St Pauls vid bröllopet?
Fick en låda från HM idag. Gillade den mycket!! Verkligen.
måndag 15 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag satt faktiskt och tänkte på det jag också. Att dom inte såg så lyckliga ut. Och när man har fakta på eländet så kan man ju förstå det hela. Att bli tvingad (han) att gifta sig bara för att kan aldrig vara lyckligt. Enda gången hon såg glad ut var när hon tittade på gästerna.
Den klänningen hade varit roligt att ha på sig. Hon såg verkligen ut som en prinsessa i den. Fast jag tror inte jag hade passat så bra i den, haha.
Hoppas du har en bra kväll.
Kram Elzie
Detsamma och så fina bloggar du har!
Jag hade sett ut som en gräddblobb i den klänningen men det var ju fint på 80-talet. Puffigt och dant. : )
Skicka en kommentar